Människan har fascinerats av monster och det övernaturliga i alla tider och detta märks även bland dagens yngre generationer. På TV och biograferna, i böcker, serietidningar och dataspel kryllar det av monsterfilmer och många väljer roliga tillbehör att dekorera hemmet med motiv av alla möjliga fantasifulla varelser. Det finns till och med inredning i form av vaser eller glas med monster och olika väsen.
Det här är alltså inget nytt och faktum är att de allra tidigaste litterära alstren i västvärlden, Homeros Iliaden och Odyssén liksom Hesiodos Verk och Dagar, beskriver mytologiska och mystiska väsen av alla de slag. Vi skall här göra en djupdykning i de tidigaste monster som litteraturen har att erbjuda, och deras skepnader och karaktärer kan ge den härdigaste människan idag både kallsvett och mardrömmar. Och vem är inte mer notoriskt berömd som
Polyfemos – den enögde cyklopen som än idag fascinerar stora som små!
Cyklopen Polyfemos
Homeros beskriver Polyfemos som en enögd jätte som bodde med sina får i en stor grotta. Trots att han inte säger var exakt ögat var placerat, så har cyklopen i både gammal och modern ikonografi framställts som med ögat i mitten och dykare kallar därför sin ansiktsmask för cyklopöga. För att kunna besegra cyklopen var Odysseus, berättelsens hjälte, tvungen att supa jätten full och sedan förblinda honom genom att driva in ett spetsat träd i hans enda öga.
Sirenerna
Dessa monster yttrade sig i form av kvinnliga varelser som sjöng så vackert att sjömän blev förtrollade. Man kan jämföra dem med sjöjungfrur som enligt tradition är både vackra och livsfarliga, då deras mål alltid varit att dra med sig män i havets djup.
Charybdis
Charybdis var ett enormt havsmonster som sög in hela skepp i sin enorma mun. Hon var personifikationen av ett vortex eller en strömvirvel och var alla sjömäns stora skräck. Och som om det inte räckte med detta elände så hade hon Skylla bredvid sig!
Skylla
Detta var ett monster med sex huvuden som hade förmågan att ta och äta upp sex sjömän i taget. Att passera Skylla och Charybdis var alltså en fullkomlig mardröm och nästan ingen klarade sig förbi dem.
De gamla grekerna hade även många andra monster och märkliga varelser som skrämde slag i barn och vuxna. På bergskedjan Pelion i centrala Grekland härjade till exempel kentaurerna som var till hälften män och till hälften hästar. De var vilda och brutala och spenderade sina liv genom att supa och slåss och röva bort barn och kvinnor och en annan ung man. På Kreta levde metallmonstret Tales som var en enorm bronsrobot som patrullerade öns kuster och som hade flytande metall istället för blod i sina ådror. Man bör inte heller glömma den giftiga, månghövdade Hydran som hade den otäcka egenskapen att kunna få två nya huvuden att växa ut varje gång som en av dess halsar blev avhuggna.