Vad som gör litterära mästerverk till klassiker och hur de kommer till är något som har fängslat litteraturkritiker, forskare och läsare i århundraden. Många beskriver ett mästerverk som något utöver det vanliga som bär med sig någon form av lärdom eller livskunskap och tar de
n vidare till nästkommande generationer. Kanske beskriver ett mästerverk en bit av den mänskliga naturen? Hur som helst är det en ständigt pågående dialog mellan författaren, texten, läsaren, tidsandan och litteratureliten. Litteraturhistorien har också ofta gett prov på reaktionära uppror av olika slag och stundtals varit ett växelspel mellan olika trender där författare kontextuellt skrivit om sådant som varit populärt under den aktuella epoken. Dessa tolkningar, lärdomar och trender har gett upphov till en oslagbar samling världslitteratur.
Många menar att ett litterärt mästerverk har en särskild språklig förmåga att beröra läsaren och en kommunikation uppstår i mötet mellan mottagaren och den text som författaren har skapat. En del beskriver känslan som att texten eller boken ifråga också lever ett eget liv. Människor är komplexa varelser med vitt skilda känsloliv och stämningar. Detta i sin tur leder till att böcker uppfattas på olika sätt av olika människor. Många uppskattar behagliga historier med romantiska och moraliska förvecklingar medan andra tycker om spännande mordhistorier med komplexa och analyserande karaktärer. Oavsett genre och smak så verkar klassiker bidra med något tidlöst och tilltalande.
Litteratu
rhistorien är full av mästerverk som beskriver monster, mördare och protagonister med olika former av anomalier. Dessa monster lever ofta sina liv i ett gränsland mellan fantasi och verklighet där de ibland färgas av miljön de lever i och blir fysiskt berörda på olika sätt. Det händer också att de inte bara genomgår en fysisk förvandling utan även en existentiell metamorfos. Läsaren bjuds inte sällan på en fantastiskt resa genom feberheta nätter, myllrande städer och får möta sammansatta karaktärer som blivit idébärare av sin tid. Inte sällan får en del av dessa huvudpersoner monstruösa drag och de lever i samhällets utkant i ett faktiskt eller fiktivt utanförskap.
Ibland undersöker författare medvetet en föreställning eller tanke om världen och låter berättelsen handla om något som behöver undersökas eller förmedlas. Existentialismens främste företrädare och grundare Jean-Paul Sartre ger med debutromanen “Äcklet” prov på såväl livsfunderingar som rent politiska åsikter. Huvudpersonen Antoine Roquentin försöker samla sina tankar till en bok men varje gång han sätter sig ner för att skriva blir han påmind om sin egen existens och han känner sig djupt äcklad. Han försöker förstå var känslan kommer ifrån och den beskrivs som en känsla av trötthet och tristess inför allt och alla. Äcklet verkar uppstå när han genomskådar verkligheten och människorna i omgivningen. Boken ställer den rent existentiella frågan om meningen med livet. Dessa tankar plågar huvudpersonen och ger honom fysiska åkommor och tonen i boken speglar livets meningslöshet. Huvudpersonen får kämpa med sina demoner och med en stor uppslukande ångest.