Hermann Hesses “Stäppvargen” från 1927 är enligt många en mångfacetterad bok som lämnar dörren på glänt för olika slags tolkningar av både psykoanalytisk och existentiell karaktär med självbiografiska undertoner. 
Huvudpersonen heter Harry Haller och kanske är han i själva verket Hesses alter ego? Den fiktive mannen och verklighetens författare delar inte bara initialer utan bär på liknande själsliga tvivel och självmordstankar. Liksom Hesse genomgår karaktären en djup identitetskris och befinner sig på gränsen till sammanbrott.
Harry känner sig märkbart splittrad och en kamp mellan två olika slags personlighetstyper pågår i hans inre. En del av honom är civiliserad och uppfostrad enligt borgerlighetens ideal medan den andra är vild och otyglad. Han är nämligen hälften människa och hälften varg och plågas av undertryckta djuriska drifter och instinkter samtidigt som samhällets regler och konventioner håller honom i schack. Den påtagliga ensamheten leder till ett plågsamt utanförskap då Harry aldrig kan känna sig som en del av den sociala gemenskapen.
När han en kväll kommer över en skrift som kallas “Traktat om Stäppvargen” får både läsaren och huvudpersonen större förståelse för vad som sker med honom. I skriften finns också lösningen på ångesten och lidandet men vägen dit är lång och kantad av
möten med olika personer och karaktärer som alla har något att lära honom om livets mysterier. Till en början försöker Harry undvika att följa råden i traktatet. Han orkar inte möta sig själv och göra upp med demonerna. Samma kväll som han beslutat sig för att ta sitt eget liv med ett rakblad möter han den unga och vackra Hermine.
Hermine försöker få Harry att omfamna livet och sin egen natur. Plötsligt upplever han gemenskap, vänskap och allt det som han tidigare föraktat och förkastat som borgerlighetens ytligheter. Genom Hermine träffar han också saxofonisten och musikern Pablo och den sensuella Maria. I mötet med nya känslor och intryck börjar Harry långsamt acceptera sin tudelade natur och genom traktatet inser han att han bär oändligt många fler personligheter inom sig. Romanen når sin höjdpunkt på en maskeradbal där han genom narkotiska medel och musikern Pablos hjälp äntligen får tillgång till den plats som traktaten kallar “Den magiska teatern”. Harry Haller möter till sist sina inre demoner, sina djuriska drifter och sitt rena samhällsförakt. Likheterna med Hermann Hesses eget liv är stora och hans livslånga kamp med orden skapade odödlig litteratur med ett modigt författarskap som resultat.